Jag kommer förmodligen aldrig att kunna gå igen. Knäna känns som spaghetti. Knogarna är uppskrapade. Händerna är så trötta att jag har svårt att trycka ner tangenterna. Nej, jag har inte hängt i ett balkongräcke på trejde våningen och råkat tappa taget. Jag har provat a-box.
Fy h-vete vad tungt det var. Jag lovar att jag hade smitit därifrån redan efter uppvärmningen om det inte varit så att jag plötsligt hade parats ihop med en söt och supervältränad kille som jag plötsligt skulle "sparra" mot. Han körde så svetten stänkte och jag höll på att fara genom halva rummet när han träffade kuddarna jag hade på händerna. Och jag ville ju inte vara sämre så jag bankade på med myggslag efter myggslag till hans lätt roade peppningar tills jag trodde att jag faktiskt oundvikligen skulle dö av utmattning. Aldrig mer, tänkte jag. Aldrig, aldrig mer.
Men konstigt nog, efter att jag stapplat ut till bilen på ben som knappt bar mig körde jag hem med en märklig lyckokänsla i kroppen och tänkte "fan vad vältränad jag kommer att bli om jag fortsätter köra det här, jag måste dit igen". Hjärnan är en märklig konstruktion. Återstår att se vem som vinner: hjärnan eller latheten!
8 år sedan
1 kommentar:
Hahaha! Tänk vad lite söthet och muskler kan göra med en...:o)
Snyggt jobbat! Och roligt att du vill gå igen! Så klart du ska göra! Låt inte latheten vinna! Det ska alltid löna sig att arbeta...;o)
Och måste bara säga att jag ofta tänker om dina bloggisar att du borde skriva krönikor! Du är ju så himla himla rolig och välformulerad! Ska leta forum åt dig! :o)
Skicka en kommentar