Swedish couple eaten by alligator

Slopa sommar/vintertidsomställningen säger många på aftonbladet i en undersökning. Och först måste jag erkänna att jag höll med för den ställer verkligen till det i sömnvanorna hos lillskruttet. Men just de senaste dagarna har jag varit väldigt, väldigt tacksam för vintertiden för Nenya bestämde sig för att gå mot strömmen och börja sova till sju istället för till halv sex! Och ja som var rädd för att hon skulle börja vakna halv fem istället! Nu har jag säkert jinxat det totalt men jag måste bara få säga, ååååh vad vintertid gör mig glad!

En annan sak jag fastnade för på aftonbladet häromdagen var en artikel om en ung sångerska som hade vandrat ensam i en nationalpark i USA och blivit attackerad och ihjälbiten av prärievargar. Det fastnade verkligen på min hjärna. Vet inte om det mest var hennes öde som berörde mig eller en plötslig krypande tanke på att jag och Rikard kanske trots allt verkligen riskerade att träffa på en ilsken alligator när vi strövade runt i träskmarkerna i Charleston, South Carolina för några år sedan och stötte på en varningsskylt med texten

"If you se an alligator, don't run,
it will catch up with you.
Just lie down and play dead"

För att inte tala om alla enormt stora spindlar vi promenerade rakt in i och som till och med fick Rikard att skrika som en liten flicka... Ibland lever man farligt minsann. Vi tänkte att skylten var mest på skoj och att spindlarna egentligen var ofarliga eftersom vi tilläts klampa rakt ut på egen hand utan några varningsord, men plötsligt är jag inte lika säker...

Borta bra men hemma bäst

Nenya var fullständigt överlycklig över att komma hem till sina leksaker igår efter en helg i Västerås hos gammelmormor. Så lycklig att hon hällde ut alla, och då menar jag ALLA sina leksaker på golvet och glatt tjoande och tjimmande vadade omkring bland sakerna som en trimmad liten plog!

Därmed inte sagt att vi inte har haft en superrolig helg för det har vi! I lördags lekte Nenya av sig med Lucas och Oscar och Julia, framför allt Lucas och hon hade riktigt roligt och kallade varandra för Johan hela tiden, fattar inte var de får allt ifrån. Hon pratar fortfarande om Johan nu när vi kommit hem.

På söndagen åkte vi till världens bästa tanter som hade samlats i Hallstahammar och där fanns också lilla söta blivande kompisen Edda, som dock inte var så rolig att leka med än tyckte Nenya, hon är ju trots allt bara fem månader! Men åh så mysigt jag tyckte det var att gosa med en sådan liten bäbis igen! Även om jag fick skynda mig att smyggosa när Nenya sov middag. Åtminstone om jag inte ville att en liten Nenya skulle åla sig in mellan mig och Edda och klaga förnärmat.

Hemma hos gammelmormor passade Nenya på att lägga clownpussel, något hon inte får tillfälle till hemma på grund av någons clownfobi. Och så fick hon ett urgulligt förkläde som gammelmormor fick av sin mamma när hon var liten! Nenya och gammelmormor trivdes jättebra ihop och jag hoppas att vi snart får träffa henne igen! Synd att det är så himla långt att åka bara. Måste säga att Nenya är en riktig trooper som klarar 80 mil i bil på en helg utan att klaga nämnvärt. Tur att hon är en pysseltjej som gillar att sjunga och bläddra i böcker. Tänk om hon hade varit en myror i kroppen-tjej, då hade nog resan tagit lite längre tid och bränt några fler sanity-poäng!

Men nu är det dags att landa i vardagen igen! Jobba, jobba, jooobba.

Dagens hjälte!

Trots en vecka nästan helt utan sömn, med en tung mage att släpa på och framför allt en helt sömnlös natt innan den stora dagen skrev min kära lilla lillasyster riktigt fina resultat på högskoleprovet idag! Min syster. Min hjälte! Jag kommer aldrig att förstå hur hon lyckas hålla ihop allt så bra som hon gör! Jag som är redo att kasta mig framför spårvagnen efter bara två nätter av skräpig sömn. Hatten av för Sanna!

And the nobel prize goes to...

För att alla nu inte helt ska deppa ihop efter mitt förra inlägg tänkte jag även bidra med lite tankar kring min framtida sysselsättning, ni vet när jag en gång blir sådär snuskigt rik som de flesta av oss drömmer om att bli. Så att jag kan ägna mig åt precis det jag vill, var jag vill, när jag vill, hela tiden! Jag har ju alltid velat skriva böcker och igår kom jag äntligen på titeln till min första bok:

The Toddlers' Guide to Quantum Physics

Rikard sken som en sol i flera timmar efter att jag kommit på det. Och vid närmare eftertanke får nog han göra skrivjobbet. Det är ju snarare hans område än mitt. Men håll med om att idén är god. Lättillgängliga barnböcker om tunga, ogreppbra ämnen som lockar in barnen i den vetenskapliga sfären. Det kan u inte bli annat än bästsäljare!

Återstår bara att se om Rikard har tid att skriva barnböcker åt mig samtidigt som han drar igång sin något udda spelutvecklingsbyrå tillsammans med Blaren, där det första familjespelet som ska ges ut, med stor förtjustning bland de inblandade beslutades få det poetiska namnet:

Poop: ett skitspel

Blir spännande att se vad som säljer bäst!

Så mörk är världen

Spelkväll igår och av en eller annan anledning följdes den av en diskussion om ondskans varande eller icke varande och alla inblandade hade försås olika teorier. B menade att ondska inte alls existerar, det handlar bara om egoism, R hävdade att alla föds onda och själv anser jag att ondska i allra högsta grad finns men att långt ifrån alla har det i sig. Men närmast kanske man ändå kommer om man kombinerar alla teoriena.

För vad är egentligen egoism om inte bara ett epitet som lika gärna skulle kunna bytas ut mot ondska? Och gör man det så är vi ju faktist alla onda från födseln men de flesta av oss utvecklar snabbt andra karaktärsdrag som gör att ondskan hålls på en sådan nivå att den aldrig ens uppfattas som ondska.

Det är först när man inte klarar av att se utanför jagets behov och önskningar, eller tänka sig in i/bry sig om konsekvenserna de får för andra, som ondskan visar sitt rätta ansikte.

Egoism, rädsla, sinnesförvirring, till och med kärlek, det går att skylla på vad som helst. Men i en värld med källarpappor, rasförföljelser, övergrepp och tortyr är ondskan ständigt närvarande, det handlar bara om vi väljer att kalla den.

Från spelmaskiner till grupponani

Satt och funderade lite på en text jag ska översätta.

Första meningen börar "Playing online slots".

Tänk om jag vore en riktigt usel översättare. Och fick för mig att slots borde översättas med "springor". Det vill säga "Spela på online-springor".

Eller om jag vore ännu uslare och översatte online med "på linjen", eller möjligtvis "på raden": "Spela på på-raden-springor".

Varpå min usla hjärna kanske skulle inse att den ordföljden inte låter särskilt svensk. Och ändra till: "Spela på springor på rad".

Och tänk om jag sedan fick en snilleblixt och insåg att "Play" även kan översättas med "Leka". Det vill säga "Leka med springor på rad".

Undrar just vad min uppdragsgivare skulle säga då...

Bakslag och vinlängtan

Hade för ovanlighetens skull planerat in lite svir på stan både i går kväll och nu ikväll men då föll det sig typiskt nog så att Nenya fick magsjuka igår så det blev ett par lugna hemmakvällar istället. Man kan dock undra vem i familjen det var som mest sörjde den uteblivna spriten. Vi lagade mysmiddag nu ikväll och jag och R tog ett glas vin till maten och när vi satt mätta och belåtna och pratade en stund vid bordet utbrast Nenya plötsligt:
- Nu är jag stor!
- Ja, du är stor, svarar jag varpå Nenya tittar högtidligt på oss, höjer glaset och säger:
- Då får jag vin!
Hmmm, blir till att börja kolla efter vattenutblandad sprit mycket tidigare än jag hade förväntat mig...

Ajöss och tack för bläckfisken!

Barnkalas i tisdags! N hade längtat i flera veckor och målat upp drömbilder av allt gott som skulle finnas på kalasbordet. Och efter att ha proppat i sig så mycket glass, godis och maränger att vi trodde att hon skulle spricka trippade hon omkring lite lagom sockerhög och fick vredesutbrott när de små uppvaktande kavaljererna försökte låna hennes leksaker. Till slut satte hon resolut hatten på huvudet, tog sin kundvagn och gick och shoppade inför nästa års kalas. Som hon redan har börjat längta till. Men då ska hon inte ha några gäster. "Bort. Ingen får komma på mitt kalas!"

Ja må hon leva!

Idag fyller vår lilla skatt 2 år! Och trots att hon sett fram emot födelsedagen precis hur länge som helst verkade det faktiskt som om hon hade glömt bort den imorse när hon kravlade upp i vår säng kvart över fem och ville att vi skulle följa med och leka på hennes rum. Jag hade fullt sjå att övertala henne att stanna kvar medan R smet iväg en stund och när han kom tillbaka med famnen full av paket spärrade hon upp ögonen och nästan hoppade av förtjusning!

Så det blev paketöppning och sång väldigt tidigt på morgonen (nåja, det kunde ha varit värre, hon föddes 02.37 - tänk om hon velat fira just den tidpunkten) och inne på hennes rum väntade till hennes förvåning plötsligt en alldeles egen trehjuling som hon stolt körde runt napp och peppe i mellan köket och sitt rum. När sedan mormor ringde och grattade och frågade vad hon hade fått i present var det dock inte alls cykeln hon kom att tänka på, som vi hade trott, utan istället svarade hon: "Ja ha fått en bok".


Sedan åkte hon i alla fall till dagis på den nya cykeln med oss i släptåg och ett glasspaket på flaket och var mäkta stolt när hon själv fick lägga in glassen i frysen för att bjuda barnen på senare under dagen. Fröknarna tog kort och så här glad blev Nenya när de andra barnen sjöng för henne! Som hon har längtat efter det!

Vårt lilla sprattel har blivit stooooor!
Grattis underbara, älskade supervän!

Stolthet går före fall

"Tjoho, nu är jag äntligen frisk nog att ta en ordentlig promenad" tänker jag och följer glad i hågen med och hämtade Nenya på dagis så att hela familjen sedan kan gå och köpa lite ost. Halvvägs till dagis får jag tidernas hostanfall vilket får revbenet att börja störtvärka. Jag stapplar mig ändå upp till dagis men när det blir dags att styra stegen mot ostbutiken flämtar jag att jag nog måste gå hem. Så jag viker av från de andra med försäkran om att jag klarar mig hem själv.

Så sjutton heller. Efter bara några steg har det gått så långt att det skär som knivar i ryggen för varje andetag jag tar. Jag fortsätter snigla mig hemåt med vinglande myrsteg, förvridet ansikte och små gnyenden av smärta som får förbipasserande att snegla misstänksamt på mig och den halvlitersflaska med genomskinligt innehåll jag håller i handen.

Det hela slutar med att min kära extra allt-vän kommer till undsättning och proppar i mig morfin mitt på gångbanan, tar mig under armen och formligen släpar mig hem och i säng. Sex minuter därpå anländer även resten av familjen - strax under en timme visar det sig ha tagit mig att företa mig den mödosamma enkilometerspromenaden hem.

Kanske kan det vara klokt med lite mer vila...

Ont, det gör ont, det gör ont

Gårdagen vill jag helst glömma. Frossa och nästan fyrtio graders feber på förmiddagen, svettningar hela eftermiddagen och så på kvällen kom smärtan. Det gjorde ONT när jag andades. Det gjorde ONT när jag rörde på mig. Det gjorde ONT så jag grinade och då gjorde det ännu mer ONT. Kan överhuvudtaget inte ligga på ena sidan och kan inte sitta ner för länge för då gör det ONT.

Ringde vårdcentralen igen nu på morgonen och de befarar att jag har hostat sönder en sena till ett revben. Så det blir till att knapra värktabletter och bita ihop och hoppas att det värsta onda fort går över. Senan, den lagar sig av sig själv, på ett par månader eller så...

Men ljuspunkten är att febern är borta! Bihåleinflammation verkar ha gett med sig och jag sitter till och med och jobbar lite idag! Väääääldig kontrast från igår kan jag säga! Så här är jag nu! Lite mörbultad, lite sargad, fullproppad av mediciner. Men vid gott mod :)

Nu är det ynkligt med Vickan

Jag som hade börjat planera massor av grejer jag skulle göra för att bryta min exil. Kände mig ju faktiskt bättre och var så oerhört trött på att bara sitta hemma och inte träffa någon och inte göra något. Men så blev jag plötsligt sämre igen och igår gick febern till och med upp över 39 grader samtidigt som jag hostade tills jag nästan kräktes. Besök på vårdcentralen idag. Luftrörskatarr blev domen. Antagligen orsakad av bihåleinflammationen. Är det då ingen ände på kedjereaktionen? Nåväl, tio dagars penicillinkur väntar och om ett par dagar ska jag väl äntligen vara på banan igen. Hoppas jag. Tycker faktiskt att det får räcka nu.

Snor, spöken och snyftningar

Ny självdiagnos. Är rätt säker på att det är bihåleinflammation jag har. Haft det förut, känner igen symptomen. Ont i kinderna, ont i ögonbrynen, ont i öronen, ont i tänderna. Tjockt, tjockt, tjockt med snor i bihålorna. Yummie! Får fortfarande halvsitta och sova men kan åtminstone sova så det går i alla fall åt rätt håll! Den förbenade hostan är något snällare också, känner inte längre att lungorna är på väg upp varje gång jag öppnar munnen!

Trotsade hosta och snuva och gick med familjen på bio igår. R hade fått tre biobiljetter av sin chef som tyckte vi skulle ta med N på hennes första biobesök så vi tänkte att det får väl bära eller brista. Och det blev jättepopulärt! Framför allt för att hon fick äta varma chips. Hon satt stilla som ett litet ljus i sin biostol och tittade på Spöket Laban i de 45 minuter filmen spelade. Blir nog en liten filmtjej av den där! Kan tänka mig att hon kommer att få uppleva några biobesök i sina dagar med tanke på vilken abstinens vi har efter biosalongerna. Och var så himla mysigt att gå hela familjen!!!

Något som inte var lika roligt var att lämna på dagis imorse. N har kommit in i en supermammig period där hon helst inte vill släppa mig ur sikte och för första gången någonsin grät hon när jag skulle lämna henne. Ett hjärtskärande, klagande maaaaammmaaaaa och små barnarmar som lindade sig runt min hals och vägrade släppa. Föken fick lirka loss henne och hålla i henne när jag gick och hon tittade efter mig i fönstret och grät så olyckligt att hjärtat bara smulades sönder. Plötsligt glömde jag varför jag överhuvudtaget lämnar henne på dagis. Vem behöver pengar? Kan man inte leva på luft och kärlek?

Enda positiva med att få hjärtat krossat och gråta hela vägen hem är att det faktiskt tömde huvudet på en hel del snor. Alltid något...