Stolthet går före fall

"Tjoho, nu är jag äntligen frisk nog att ta en ordentlig promenad" tänker jag och följer glad i hågen med och hämtade Nenya på dagis så att hela familjen sedan kan gå och köpa lite ost. Halvvägs till dagis får jag tidernas hostanfall vilket får revbenet att börja störtvärka. Jag stapplar mig ändå upp till dagis men när det blir dags att styra stegen mot ostbutiken flämtar jag att jag nog måste gå hem. Så jag viker av från de andra med försäkran om att jag klarar mig hem själv.

Så sjutton heller. Efter bara några steg har det gått så långt att det skär som knivar i ryggen för varje andetag jag tar. Jag fortsätter snigla mig hemåt med vinglande myrsteg, förvridet ansikte och små gnyenden av smärta som får förbipasserande att snegla misstänksamt på mig och den halvlitersflaska med genomskinligt innehåll jag håller i handen.

Det hela slutar med att min kära extra allt-vän kommer till undsättning och proppar i mig morfin mitt på gångbanan, tar mig under armen och formligen släpar mig hem och i säng. Sex minuter därpå anländer även resten av familjen - strax under en timme visar det sig ha tagit mig att företa mig den mödosamma enkilometerspromenaden hem.

Kanske kan det vara klokt med lite mer vila...