Var och såg Public Enemies på Bergakungen igår och frossade i kläder, prylar och miljöer från depressionens 30-tal i Chicago. Största behållningen var onekligen porträttet av tidsandan och människornas enorma naivitet. Myndighetspersoner med noll medievana, lättduperade poliser och domare, folk som inte såg vad som fanns mitt framför ögonen på dem om de inte förväntade sig att se det, gangsters som rörde sig öppet på gatorna "they can sit next to you in the theatre". Och detta kryddat med en orgie i smattret från tommy guns och hårda män i v-rock och filthatt. Tänka sig, i denna tid bodde min mormor fortfarande i gangsterstaden Chicago. Kunde nästan se henne framför mig, tultande förbi Johnny Dillinger i vägdammet med en nalle i släptåg...
Och även om filmen på sina håll var lite långsam så går det knappast att ha tråkigt när Johnny Depp och Christian Bale har huvudrollerna, frågan är om det finns bättre karaktärsskådisar? Och både jag och S kunde lätt tänka oss att de är bra på annat också. Med den intensiteten :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar