Inbillningssjuka eller inbilsk sjuka?

Måste sent omsider få ge en känga till bemötandet från den svenska sjukvården. När Rikard ringde till vårdcentralen i förra veckan efter att ha dragits med en mängd märkliga symptom, alltifrån yrsel till illamående, lätt feber och smärta och frågade om det eventuellt kunde ha att göra med fästingen han fick för några veckor sedan fick han följande svar från sköterskan i andra änden av tråden: "Kan det inte vara så att du inbillar dig?"

Ska man behöva dra sig för att gå och söka vård för att man ända får höra att man inbillar sig? De får väl för fan ta en på allvar. Eller åtminstone lägga orden liten smidigare. Jag blir så trött. Nu kom provsvaren idag och det visade sig att det inte var Borrelia men hade det verkligen varit värt att chansa? Det tycker i alla fall inte jag.

Jag undrar bara vad de kommer att säga nästa gång, om R:s symptom kvarstår när huvudvärken efter ryggvätskeprovet går över. Förmodligen blir han klassad som hypokondriker direkt om han söker igen. Trots att han inte varit på vårdcentralen en enda gång under de tre år vi har bott här.

Trött är vad jag blir. Trött på att bli bemött med likgiltighet och avvisad med en klapp på axeln. Trött på att bli felbehandlad på grund av en gissad diagnos. Trött på att symptom skylls på stress eller ett fallerande psyke. Helt enkelt trött på att gång på gång bli klassad som hypokondriskt, sönderstressat psykfall av en likgiltig öppenvård. Krävs det en blodfontän ur öronen för att bli tagen på allvar?