Så svårt men egentligen så himla lätt ändå

Alldeles matt nu efter en utdragen läggningsprocess som bara verkar bli svårare för varje kväll. N har ett väldigt mammabehov just nu och vill inte alls släppa taget. Inte minst märktes det imorse när hon, efter att ha varit hemma och myst med mig i fem dagar, absolut inte ville att jag skulle lämna henne på dagis. Aldrig har hon gråtit så hjärtskärande - hon famlade efter mig och tjöt att hon inte ville vara på dagis. Hade jag inte vetat att hon ju egentligen trivs där och att allt skulle bli bra igen 2 minuter efter att jag gått (vilket det också blev, jag ringde och kollade) så hade jag nog aldrig klarat att lämna henne ...

Men så var det dags för gråt och tandagnisslan igen nu när det blev läggdags. Jag fick verkligen inte gå ut ur hennes rum. Och det är så besvärligt när det blir sådär för samtidigt som jag känner hur det kryper i kroppen av frustration över att jag inte får lämna rummet i enlighet med vår tidigare så välfungerande nattningsprocess så finns det ju inget ställe jag hellre vill vara på i hela världen. Att se det lilla ansiktet slätas ut och höra de små lätta andetagen är det mest rofyllda jag kan tänka mig. Så nu får det vara så. Just på kvällen har jag ju faktiskt ett val. Och jag väljer att sitta hos min lilla Nenya tills hon somnar sött. Just nu, när hon behöver mamma som mest.